Kejsare och generaler

av Adrian Goldsworthy

Den romerska republiken var utpräglat erövringsinriktad. Under ett par århundraden före Kristi födelse utnyttjade den sin organisation och sin styrka för att utöka sitt territorium och bli en stormakt. Det kunde ske genom att skapa en effektiv krigsmakt av väl motiverade soldater, ledda av härförare som valdes av senaten. Republikens fall och övergången till kejsardöme under första århundradet f Kr möjliggjordes genom förändringar i den militära organisation. Från att ha varit fria republikens män som gjorde sin väpnade plikt förändrades armén till en yrkesarmé där soldaterna hade sin lojalitet till befälet snarare än till staten. Då blev de snara att stödja uppror som om de lyckades kunde bli lönsamma för dem. Därför Sullas och senare Ceasars kupper som införde militärdiktaturer. Under Augustus tid var det i stort slut med erövringstågen och legionerna blev gränsvakter. Förutsättningar för generalen förändrades under kejsartiden. Från att ha varit staten uppburne hjälte, firad med triumftåg under republiken, blev han ett potentiellt hot mot härskaren. Därför upphörde triumferna, kejsaren tog alltid äran för krigiska framgångar och många av dem fanns gärna med vid fälttågen för att kontrollera och styra.