Stengrunden

av Bo Gierz

I tre delar berättar Giertz om det andliga livet i Ödesjö församling. Tiden är 1810, 1880 och 1940. De tre delar berättar om nådens ordning, om kampen mot frikyrklighet och baptism, och om kampen för mot den liberala teologin.

Det är fest i prästgården i Ödesjö sommaren 1808. När begäran om sockenbud till en döende odalman kommer blir den unge pastorsadjunkten Henrik Savonius som får göra den två mil långa resan ut till den döende. Savonius har kommit från Uppsala ut i det han upplever var obygderna för att göra sin tjänstgöring och sedan avancera. Han är fylld av poetisk stämning och det är också hans predikningar. Bonden som sjutsar honom frågar: "Kan Pastorn säg, hur man skall bringa en svårligen anfäktad själ till tro på nåden?" Savonius utsätts för en utmaning som han inte alls är beredd på. Skriftetalet som han har med är en poetisk betraktelse av naturens fägring såsom uppenbarelse av Försynens visa och allgoda världsstyrelse. Men det är inget att ha med till en desperat man, som hela sitt liv försökt att leva kristet, men upplever sig ha misslyckats och att ondska alltid funnits kvar i honom. Savonius har inga svar på hopplösheten att vara förkastad. Situationen räddas av grannen Katarina som kommer på besök. Hon tar sig an Johannes. "Att så se sin synd, det förmår endast den som äger den Helige Ande. Ditt hjärta är orent, det är syndens verk, men att du ser det , det är Guds verk"

Efter upplevelserna kastar sig Savonius in i studier av postillor. Han läser Nohrborg, Den fallna Menniskans Salighetsordning, Concordia Pia, Luthers Kyrkopostilla och Pontoppidans Collegium Pastorale. Predikningarna fördjupas och lämnar det natursvärmiska, men blir samtidigt hårdare och mer fördömande. Han fördömer missförhållanden i samhället, men även klädedräkter och prydande. Kyrkan fylls av gudstjänstbesökare.

Prosten Faltin får besök av ryttmästaren som för andra överhetspersonen i socknen framför klagomål. Även kyrkoherdar i närliggande pastorat är irriterade över att folk söker sig till Ödesjö kyrka för att lyssna på Savonius. Alla de hotar att skriva till domkapitlet för att få bort den misshaglige pastorsadjunkten. Faltin som anser att Henrik Savounius handlar oklokt i mycket av sin stränga tillämpning av evangeliet beslutar att försvara sin adjukt.

Flera år av oroligheter och biskopsbyten går innan domkapitlet behandlar fallet Savonius. Under tiden kommer han själv under anfäktelse. Vad ger honom rätt att stå och tala till folket som själv är så lite omvänd. Viss söker han egen ära, och talar onödigt där han borde vara uppbygglig. Han börjar längta efter ett nytt möte med Katarina, och han förfäras över hur dömande hans omvända har blivit, med Henrik Savonius bistånd. Räddaren blir hans kollega kaplanen ... som kan förmedla nåden till honom. Mer evangelium och mindre lag kanske är en chansning som ska användas i en församling. Samma dag som Henrik finner öppning kommer beskedet från domkapitlet, han är avsatt från tjänsten i Ödesjö.

--

Den gamle kyrkoherden i Ödesjö får vid jultiden 1880 en ny adjunkt. Pastor Fridfeldt är klart inspirerad av väckelsen. Han drar stora skaror till sina gudstjänster och samlar olika fromhetsriktningar. Waldenström och baptister.

En tvist mellan två bönder om en ko och betalningen för den, skapar en kris i gemenskapen. Den gamle kyrkoherden får ingripa som medlare och gör det på ett genialt sätt, så att han löser den ekonomiska osämjan utan att någon förlorar, och skapar förlåtelse.

Fridfeldt dras åt väckelsen och troendedopet, men i den avgörande stunden vid ett hembesök upplever han ondskan i den gamle fromme och hos det lilla barnet. De är inte renade eller rena. Där finns hemligheten med Guds nåd, den verkar på orena människor. Därför blir vuxen dopet bara ytterligare en handling för egen förtjänst. Han tar avstånd från baptismen.

Tredje avsnittet om präster i Ödesjö börjar i slutet av 1930-talet. Den nyprästvigde missiveras till den andligen nedgångna socknen. Han gör många misstag och skaffar sig många motståndare. I upplysningens ögonblick går han till herrgården Salsta för att be om förlåtelse, och allting vänder, väckelsen börjar. Skaror samlas kring kyrkan och komminister Gösta Torvik. Gunnar Schenstedt blir en av hans trognaste medarbetare i arbetet med de fyra absoluterna. Vändningen kommer med kyrkoherdens predikan i Sörbygden där han lyfter fram "stengrunden", syndafördärvet i människan som finns kvar hur mycket man än rensar bort stenen som ligger lös.

Schenstedt har funnit en sin väg andligen och med samvetet som styrande över den stela läran och bibelordet. Torvik som varit dragen åt det hållet söker sig till kyrkans lära.