Olaus Magnus bilder
av Jan-Öjwind Swahn

Olaus Magnus var Sveriges siste katolske ärkebiskop. Han efterträdde sin bror Johannes vid dennes död 1544. Då var givetvis den svenska kyrkan redan luthersk, och titeln var en ren hederstitel för en prelat i exil. Under sin tid i Danzig och i Rom författade Magnus sin historia över de nordiska folken. Där finns beskrivningar över folk- och kulturliv i Sverige och angränsande områden som kan användas som information om det tidiga 1500-talet. Men bristerna är många. Särskilt historien hämtas inte sällan från Saxo och hans fabler över dansk fornhistoria. Skrönor och fabler får en ganska stor plats i skildringarna. Demoner och häxor är realiteter. Och illustrationerna är utförda i Italien av italienska träsnidare, och saknar i stort svensk lokalfärg.

Den långsamme
av J M Coetzee

På den första sidan av boken flyger Paul Rayment genom luften efter en kollision mellan en bil och en cykel. Det är cyklisten Paul som hamnar på sjukhus med ett ben amputerat. Den fram till dess aktive mannen blir en sextioårig åldring, beroende av omvårdnad i hemmet. Efter misslyckade kontakter med vårdare får han som hjälp Marijana Jokic. Hon är en kroatisk invandrare, hela familjen med man och tre barn har sökt sig till Australien. Ett förtroende byggs upp, Paul trivs med hennes omvårdnad, men hans känslor för henne blir allt starkare och han blir förälskad. Utan att riktigt erkänna det för sig själv försöker han vinna henne genom att erbjuda sig att ekonomiskt stödja Marijanas son Dragos studier. Marijana drar sig undan, och den mystiska författaren Elizabeth Costello kliver in i Paul Rayments liv för att vägleda honom.

Djingis Khan

av John Man

Någon gång under 1160-talet föddes i Mongoliet en hövdingason. Han hette Temujin under större delen av sitt liv, men blev för eftervärlden Djingis Khan. Hövding över alla mongoliska stammar. Givetvis försvinner en man från den trakten och tiden i myternas dunkel. De många berättelserna om ungdomsårens faror och strapatser kan vara delar av dessa myter. Men i början av 1200-talet blev han mycket påtaglig och verklig för sin omvärld. Under en rad fälttåg på 1210-talet strömmade de ena mongoliska ryttarstyrkorna söder och öster ut in i norra Kina som erövrades. Under 1220-talets första år vände styrkorna västerut genom Sibirien, Afghanistan, Irak och genom Kaukasusområdet till Krim. Det var en hänsynslös ryttararmé som anföll. Den hade förmågan att förflytta sig mycket snabbt. 100 000 man med varder två eller tre reservhästar kunde storma fram utan att sinkas av långsamma trosstrupper. De mongoliska erövrarna hade inte upptäckt att man kunde skaffa sig underkuvade folk att beskatta, utan såg ny områden som beten för sina enorma skaror av hästar. Om det fanns folk som gjorde motstånd så dödades alla innevånare. Bönder var det mest meningslösa för de nomadiska mongolerna, de kunde utan vidare utplånas när skörden, hästfodret, var bärgad. På gamla dar vände Djingis Khan österut för att göra upp räkningen med kineserna, och under ett fälttåg i Kina avled han sommaren 1227, förmodligen ungefär 65 år gammal. Under sitt liv hade han förvandlat det mongoliska folket från en rad splittrade stammar till världens största rike med en yta större än det romerska imperiet eller Alexander den store rike.